Storyline bygger på konstruktivistiska teorier om lärande. I Storyline Känslor – respekt – struktur, utgivet av Fortbildningförlaget sammanfattar Steve Wretman på s 29 Konstruktivismen på följande sätt:

• Lärande är en aktivitet som den lärande själv utför av egen fri vilja och utifrån det egna intresset.

• Kunskap inte går att överföra utan individen konstruerar själv sin egen kunskap.

• Kunskap inte är en avbildning av verkligheten utan ett sätt att förstå verkligheten.

• Individen bygger upp ny kunskap genom att nya erfarenheter tolkas och förstås utifrån de befintliga föreställningar individen redan har.

• Kunskapen har en individuell dimension – individen skapar sin egen förståelse utifrån sina personliga erfarenheter och föreställningar – och en kulturell – i varje samhälle och kultur finns gemensamma erfarenheter och synsätt. Varje människa måste samtidigt kunna förhålla sig till sina egna rent personliga tolkningar och synsätt och till de som råder i samhället – kulturen (ett samhälles kunskaps- och kulturarv).

• Lärande sker i ett socialt sammanhang genom sociala aktiviteter.
  

• Lärande förutsätter ett socialt samspel och värderingar och relationer mellan deltagarna är därför av avgörande betydelse för det lärande som kommer till stånd.”

Dessa tankar utgör grunden för Storyline. Därför utgår man i Storyline från att varje individ själv måste konstruera sin kunskap. Detta kunskapsbyggande sker bäst i samarbete med andra och därför läggs stor vikt vid att planera så att eleverna i grupper får meningsfulla arbetsuppgifter som stimulerar dem till att diskutera och fundera. De får också ofta berätta för andra elever om vad de kommit fram till. Det hjälper dem att befästa nyligen inhämtade kunskaper.

I ett storylineklassrum är eleverna aktiva och deras idéer och tankar tas på största allvar. Man lägger stor vikt vid elevernas engagemang och vid att variera de aktiviteter man låter eleverna göra så mycket som möjligt. Detta för att alla elever skall ha en chans att lyckas.

Olga Dysthe hänvisar i sin bok ”det flerstämmiga klassrummet” till en undersökning gjord av Nystrand och Gamoran där de visar på ett tydligt samband mellan goda skolprestationer och ett äkta engagemang. Hon fortsätter med att hävda att det inte räcker att eleverna är engagerade i ämnet. De måste också vara engagerade i aktiviteter som de kan lära sig något av. Storyline kan hjälpa till att skapa detta engagemang.

Torsten Madsén var i sin artikel ”Att skapa goda betingelser för lärande” inne på samma linje. Han skrev ”Det personliga engagemanget i skolans innehåll betraktar många forskare idag som avgörande för kvaliteten i elevernas lärande.”

Han skrev vidare att: ”En grundläggande förutsättning för att man ska kunna lära sig något, är att man har tilltro till sin egen förmåga. Genom att elevernas tankar och föreställningar blir synliga för både dem själva och läraren, och genom att läraren tar deras tankar på allvar och bygger vidare på dem i sin undervisning, får alla elever uppleva att de kan bidra och att deras tankar och deras språk duger.”

I ”Dialogisk lärandemiljö skriver Olga Dysthe att: ”Undervisningen måste ändå bygga på en mycket fast och medvetet planerad arbetsgång med en tydlig struktur. Läraren måste ha klart för sig vad han vill att eleverna skall förstå.”

När man arbetar med storyline anstränger man sig att alltid ge eleverna en klar och tydlig struktur för det de ska göra. En Storyline är uppbyggd som en rad småprojekt. Ett projekt följer på nästa och de skapar tillsammans berättelsen. Varje litet projekt ska ha en klar struktur. Steve Bell brukar säga ”structure gives freedom” och med det menar han att om eleven vet vad som förväntas av henne så kommer hon snabbt igång och kan känna en frihet att skapa något eget. Strukturen är tydlig så hon behöver inte lägga tid och kraft på att fundera över vad läraren förväntar sig att hon ska göra.