Lisa och Johan sitter på scenen, fyllda med ihopknycklade papper. De hänger sådär lagom skönt och säckigt över armstöden som bara tonåringar kan göra. Caroline står däremot bredvid, rak i ryggen, och beskriver deras känslor med inlevelse; Johans ånger och Lisas rädsla inför de men hon kan få för livet. Men också lättnaden. De överlevde båda två, med nöd och näppe, den våldsamma mopedolyckan veckan innan. I Storyline får dockorna liv och eleverna i uppgift att försöka påverka dem och deras likar.

Historien om dockorna Johan och Lisa står i centrum för Storylinearbetet ”Kär och Galen” på Järnbrottsskolan i Göteborg. De tycker, som vi förstår av namnet, väldigt mycket om varandra. Nykärleken tränger ut genom deras porer och blickarna som de ger varandra går att ta på.

Långt innan festen de är på har tagit slut vill de åka hem och göra sånt som nyförälskade gör; röra varandra försiktigt och i ensamhet. Kompisarna busvisslar och kastar gliringar som naturligtvis bara är ett tecken på avundsjuka. De tar mopeden. Johan har i och för sig druckit lite, men det är lugnt säger han. Han har koll. Lisa vill inte verka feg utan sätter sig bakpå och litar på sin kille. Tyvärr. Olyckan de råkar ut för är dramatisk och nära att sluta i tragik. Johan klarar sig tämligen lindrigt, men Lisa svävar ett tag mellan liv och död.Lisa och Johan sitter på scenen, fyllda med ihopknycklade papper. De hänger sådär lagom skönt och säckigt över armstöden som bara tonåringar kan göra. Caroline står däremot bredvid, rak i ryggen, och beskriver deras känslor med inlevelse; Johans ånger och Lisas rädsla inför de men hon kan få för livet. Men också lättnaden. De överlevde båda två, med nöd och näppe, den våldsamma mopedolyckan veckan innan. I Storyline får dockorna liv och eleverna i uppgift att försöka påverka dem och deras likar.

Och det var där, på ”sjukhuset”, som eleverna först fick möta Johan och Lisa. Lisa låg på en bänk i klassrummet med slangar från kroppen och Johan satt bredvid, orolig och sömnlös. Detta var några månader sedan nu. När jag själv får stifta deras bekantskap är det under själva redovisningen av projektet, en avslutning i aulan dit föräldrar och myndighetspersoner blivit inbjudna. Johan och Lisa har överlevt och sitter på scenen i två stolar. 

Arbetet fram hit har varit intensivt och eleverna verkar under tiden ha fått en rätt personlig relation till de två dockorna. De har satt sig in i deras känslor efter olyckan och skrivit långa, vackra dikter som de framför live med stort kurage. ”Jag ser inga färger mer, allt är bara svart och vitt. Förlåt! Det var inte meningen, snälla vakna”, tänker en av flickorna genom Johans huvud.

Det stora arbetet har dock varit att på olika sätt försöka påverka ungdomar i Johan och Lisas ålder, det vill säga elever, och att få dem att tänka mer på trafiksäkerhet och riskerna med att dricka alkohol. Antalet mopedolyckor har ökat dramatiskt i Sverige under de senaste åren och eleverna har fått i uppgift att göra något som potentiellt kan hjälpa till att vända denna negativa trend.

Alla i salen skrattar när deras kompis, en av de damer som varit nära att bli påkörda, haltar in med huckle och ska titta till de skadade på sjukhuset. Allvar går som bekant oftast bäst fram om man blandar in lite humor. Idén till och genomförandet av filmen har eleverna stått för själva. ”De har filmat och redigerat nästan allting utan vår hjälp. Jag tror de har haft oerhört kul även om de blev lite missnöjda med att delar av filmen blev så mörk”, berättar Tommy Bengtsson, som är dataansvarig på skolan. Och Edina och Caroline verkar vara av samma uppfattning: ”När vi först såg dockorna i klassrummet så garvade vi bara. Men vi blev allvarliga när de berättade vad det var vi skulle göra. Det var verkligen askul att göra filmen”, berättar de.

Det verkar råda stor enighet om att eleverna haft kul och varit fokuserade under arbetet. ”Det märks om inte annat på att de lagt så mycket av sin egen fritid”, berättar Tommy nöjt, och Dan håller med: ”De tar ju ganska mycket tid att göra film, så vi har fått tigga, låna och stjäla lite av andra lärare. Men eleverna har också, utan att klaga det minsta, offrat sin lediga tid för att vi ska bli färdiga. De som fungerat i frihet har verkligen tagit ut svängarna”, tycker han. Och även om det fortfarande tar tid att göra film så får man inte glömma hur mycket enklare och snabbare det blivit med den digitala tekniken. Tommy vill framför allt pusha lite för ljudprogrammet Audacity. Programmet är mycket enkelt att sköta men man kan ändå köra flera ljudspår samtidigt, alltså kombinera tal och musik. Och det är lätt att klippa och flytta i spåren. ”De har lärt sig både detta och annat jättesnabbt. Det är kul, för just den här klassen har varit ganska skeptisk till datorer och så innan, men nu har jag många av dem inne hos mig på Mediateket varje lunchrast”, berättar Tommy. Arbetet har utgått från en Storyline skriven av Ylva Lundin på uppdrag av Trafikkontoret i Göteborg. På Järnbrottsskolan har man valt att lägga krutet på själva multimediearbetet. ”Vi kanske förvanskade delar av poängen med Storyline i och med detta, men i gengäld fick vi verkligen lära eleverna de här verktygen och visa lärarna runt omkring oss vad man kan göra med dem”, säger Tommy. Och han menar också att de pedagogiska vinsterna med Storylinen ändå gått fram. Eleverna har försatts i en situation där de är tvungna att reflektera och inte bara kan luta sig tillbaka och rabbla fakta. ”Det skapar verkligen ett mentalt engagerat tänkande hos dem som hade varit svårt att få fram annars”, avslutar Tommy. Efter redovisningen ber jag att få ta en bild på några av eleverna och då ställer de genast upp runt Johan och Lisa.